Att föda fram ett barn.
Nåt jag tillbringade stooor del av graviditeten med var att läsa om andras förlossningar och många tyckte jag var lite sjuk i huvudet men jag kunde liksom inte låta bli. Läste både skräckupplevelser och om de som verkade ha ploppat ungen i en nysning.
Och nåt jag fick höra mycket från folk omkring mig var hur fruktansvärt det var, man ville dö, det var som att få kroppsdelar avsågade, man riktigt kääände hur man sprack osv osv. Och är det nåt jag lärt mig efter att ha varit med om det själv är att LYSSNA INTE PÅ NÅGON. Alla förlossningar är olika och alla människor upplever/hanterar smärta på olika sätt.
Så detta är MIN upplevelse, och jag skriver för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa för minnet lär ju svika ju längre tiden går.
Så here it goes:
Tors morgon 6/2:
Vi är inne på Östra för kontroll och för att diskutera en eventuell igångsättning då jag mådde allt sämre av att gå över tiden av olika anledningar. Hade heller inte sovit på flera dygn. Sitter i väntrummet och helt plötsligt börjar jag få värkar, som kommer med 3 minuters mellanrum. Jag o Björn blir lite chockade o uppspelta på samma gång.
När vi väl kommer in på undersökning avtar värkarna lite, men jag är öppen 3 cm och läkaren gör en hinnsvepning vilket innebär att man irriterar fosterhinnan lite utifrån för att få fart på det hela.
Åker hem och försöker vila, men är lättare sagt o gjort, värkarna kommer med 3-7 minuters mellanrum men är hanterbara och Björn åker till jobbet ett par timmar.
Jag får ett ryck och börjar hetslaga köttfärslimpor och gryta för att frysa in, står o frustar med värkar i köket och det är lök och kryddor överallt.
Björn kommer hem och vid 21 på kvällen åker vi till slut in till Mölndal för jag måste få nåt att sova på.
Undersöks och lite förvånat konstateras att jag är öppen 5 cm, dom är förvånade att jag inte har mer ont. Jag blir helt speedad och tror att jag ska föda NU.
Men vi blir skickade till ett vilorum, jag får en sömntablett och så sover vi hela natten.
Vaknar vid 7 på fredagsmorgonen och sitter o väntar på att värkarna ska tillta.
Vi går upp till BB för att äta frukost, jag får i mig en macka och lite fil och hade jag vetat att det var det enda jag skulle få i mig på 24 timmar hade jag nog tryckt hela limpan...
Sen inkvarteras vi i vårt rum på förlossningen och jag kan inte riktigt fatta att det liksom ska hända nu. Har inte särskilt ont. CTG kopplas och bebisen är pigg.
Jag börjar nojja över att bajsa ner mig, och vi kommer fram till att jag ska få ett lavemang. Får in en flaska som känns som 5 liter vätska i en flaska och jag lämnas ensam att shotta upp detta där bak. Försöker typ 5 min men det är omöjligt att få till det. Ringer och snyftar till Björn, som står utanför, att komma och detta är alltså stunden då min pojkvän stoppar upp en flaska i min rumpa för att jag ska bajsa. Vi älskar varandra väldigt mycket...
Vid 10-tiden är jag öppen 7 cm(!) och fosterhinnan buktar ut och jag får börja rulla runt på en pilatesboll för att få vattnet att gå. Testar att suga i mig lite lustgas men tycker mest jag tappar kontrollen och känner mig yr. Gillar den inte alls. Barnmorskan frågar om jag vill bada men jag tycker det verkar sjukt omständigt. Björn trycker istället en brännhet värmekudde i ryggen när värkarna tilltar och det var sköööönt. Vill inte ha någon annan bedövning.
Ger sen lustgasen en chans till och det funkar lite bättre. Björn testar också och vi fnittrar hysteriskt.
Tycker fortfarande att allt är rätt chill, dricker saft och irriterar mig på kvinnan i rummet bredvid som vrålar och jag muttrar till Björn att hon får fan dämpa sig o sådär ska minsann inte jag låta. Eeeeeh....lilla vän, vänta du bara.
Testar gåvagnen, rullar me höfterna och fortsätter dra i mig lustgas, just nu älskar jag den!
Vid halv 12 tar dom hål på fosterhinnan och vattnet går. Känns inget, blir lite besviken. Förväntade mig ett splash som på film. Boring.
Får veta att barnmorskan ska sluta sitt skift vid 14, och jag får panik för jag ÄLSKAR henne. Säger att jag kommer ju inte hinna föda innan du gåååår, brööööööl.
10 min senare ändrar värkarna karaktär till ont ondare ondast. Öppen 9 cm. Står på knä i sängen och hänger över ryggstödet. Drar fortfarande lite lustgas och svär eventuellt lite.
14.15 ligger jag på sidan i sängen och frustar och stånkar och hör att min älskade barnmorska säger att nu ska hon gå och nu ska dom här ta hand om dig och jag fattar inte riktigt vad som händer, värkarna gör ooooont och jag börjar känna mig lite rädd. Björn är lugn som en filbunke och håller min hand.
Börjar hålla emot i värkarna och stönar till barnmorskan att "jag vill inte baaaaaajsa på miiiig" och dom bara mässar att jag måste släppa det där och det torkar dom ju bort isåfall o blabla. Jag kan inte släppa det.
Pruttar som faaaaan i 3 värkar och vill dö skämsdöden och snyftar att "nu bajsade jag nog buhuuuuhuuuuu", men icke. Björn är bäst som bara Björn kan och säger "Det var väl skönt att fisa lite". HAHAHA.
Sen blir de inget mer prutt o bajs, alltid nåt!
Vid 15-16 är tiden då jag upplevde det hela som att jag ville packa ihop o bara försvinna, fick en fruktansvärd smärta i ryggen, svettades och slet av mig sjukhusrocken, försökte krypa av sängen och skrek att "neejneejneeeej det går inte, jag kan inte mer" och var livrädd varje gång jag kände en värk på gång.
La ner lustgasen här, var för mycket att tänka på. Ville bara klämma Björns hand och klösa han på armarna. Barnmorskan tjatade att jag skulle ta lustgasen och jag blev irriterad.
Mår illa och håller på att spy när jag krystar. Får en påse men kommer inget.
Vrålar som ett djungeldjur i djup ångest och vånda, tjuter på inandning för att få ny kraft för att vråla igen. Hör mig själv och hinner tänka att JAG LÅTER JU FAN EXAKT SOM KVINNAN I RUMMET INTILL.
Dom sätter skalpelektrod på bebisens huvud för att kolla hjärtljuden och sa att "nu är det inte långt kvar, bara kämpa på, fokusera på att du snart har ditt barn!" Kunde definitivt inte fokusera på det, just där och då ville jag faktiskt dö. Litegrann.
Sen börjar huvudet tränga fram och där släpper min ångest och barnmorskan nämner att nu spänner och svider det nog mycket Andrea, men nä, jag tyckte inte det. Jag var bara så jävla lättad att han snart skulle vara ute.
Efter att först ha avböjt att känna på huvudet ändrar jag mig och pillar försiktigt...Känns som en mjuk gummiballong och defintivt inte som ett huvud. Otäckt.
Sen åker det tillbaka in igen.... Och trycks ut. Och in igen. Gaaaaaahh, kom ut förihelvete!!
Under sista värken bränner det till och jag blir rädd, men hinner inte tänka så mycket, han glider ut som en hal ål och jag översköljs av en lättnad och tillfredsställelse att det är över och jag sprack nog inget, det borde jag väl ha kännt??! Han skriker och jag får upp honom på bröstet, han tittar på mig med stora ögon jag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med alla känslor. Klockan är 17.02.
Känner mig bara så jävla lycklig och jag känner sån tacksamhet för Björn, hade aldrig klarat det så bra utan honom. Han klipper navelsträngen, och dom håller upp moderkakan och babblar nåt om livets träd... Den ser mest äcklig ut men är tydligen hel och fin och det är ju bra. Här trodde jag det var över och nu skulle vi få äta mackor och bara njuta...
"Jag sprack inte va?" frågar jag försiktigt... Dom snälla barnmorskorna svarar att en läkare ska komma och titta strax. Blir orolig... min största skräck var att spricka.
Kommer en läkare, dom pratar med varandra, kör in fingrar i alla hål och åh så skönt efter en förlossning, tack tack.
Domen: Spruckit från Ystad till Haparanda, ringmuskeln åt helvete. Helt av.. Hur är det möjligt undrar jag??! Jag kände ju inget, det gjorde ju inte ens ont där? Börjar gråta och börjar se framför mig hur jag får gå med blöja och läcka bajs resten av livet och aldrig mer ha sex och nu blir jag lämnad av Björn och jaaa.... tankarna skenade en del.
Får veta att jag ska opereras. Klockan är nu 19.00. "Det kan dröja ett tag innan operation, du får inte äta eller dricka." Dom serverar Björn te och smörgåsar och jag dör avundssjukedöden.
Nähe... Jaja, tar väl nån timme till kanske tänker jag. Ligger i sängen med Alfred intill mig och väntar...och väntar..
Nähe... Jaja, tar väl nån timme till kanske tänker jag. Ligger i sängen med Alfred intill mig och väntar...och väntar..
Okej..... vid 02.00 på natten får jag komma till operation. Inte ätit eller druckit, bara legat med Alfred i sängen, gråtit och kännt mig ledsen. Ledsen för att min oro över min skada tagit över glädjen att ha fött min son. Känner mig dålig som mamma som känner så. Gråter för jag är så hungrig och törstig. Gråter för allt och ingenting. Björn klappar och tröstar.
Mellan 02-07 är jag på operation, varav 3 timmar på uppvak. Där jag får veta att operationen gått bra men jag kan inte sluta gråta. Fortfarande inte ätit. Sörjer att jag varit borta så länge från mina killar som väntar uppe på BB.
Helt meningslöst att vara ledsen för, men jag grinade också för jag missat hela grejen med BB-bricka som alla pratat om med flagga och mackor osv. Egentligen obetydligt i sammanhanget.
Väl på BB får jag nyponsoppa, får äntligen hålla min lille kille igen och han börjar suga på bröstet. All personal vi träffar är helt jäkla underbar och jag/vi kunde inte vara mer nöjda med bemötandet vi fick dom 3 dygn vi var där. Amningen kom igång och funkade med en gång vilket jag är så tacksam för.
Skadan har jag inga direkta besvär av och ska förhoppningsvis läka som det ska.
Så med tanke på alla som skrämt mig hur fruktanvärt det känns när man spricker... Det behöver uppenbarligen inte kännas alls, och då gick jag ju sönder med råge.
Hade det inte varit för min bristning hade jag vågat kalla min förlossning en drömförlossning. För det var bara under en dryg timme jag ville dö :-)
Och det var såå värt det, inget går upp mot den kärlek jag känner när han andas mot min hals.
