Här ligger jag o deppar och är lycklig på samma gång
7 september. Vår första bebis som aldrig blev någon bebis var beräknad till idag fast för ett år sedan. ETT ÅR. Känner mig fortfarande ledsen ibland när jag tänker på det. Som nu.
Och så får jag dåligt samvete för bakom mig i soffan ligger världens finaste lilla kille o sover. En kille som blir 7 månader idag. Och hade vi inte fått missfall hade inte han funnits. Så det är väldigt rörigt i mitt hjärta men det får väl vara så.
Fan nu börjar jag grina också. För jag vill inte sluta amma. Fast jag vill det samtidigt. Älskar att amma. Alfred älskar att amma. Skulle vara skönt att sluta... Men hur ska jag klara mig utan dom mysiga stunderna. Och jag klamrar mig fast att sålänge jag ammar är han min lilla bebis. Han blir stor så fort!
Nu grinar jag asmycket.
Natten var sjukt jobbig så är nog övertrött. Bläääää på alla känslor.
En kvart senare.
Nu vaknade han. Och luktar bajs och petar mig i ansiktet med sina grötklibbiga fingrar o babblar på sitt språk som är svårt att förstå.
Snyft vad fin han är. Jag är lite gladare nu.
:-)
