Sommaren 2011. Jag hade precis slutat med mina p-piller och vi var i huset på Öland. Jag vaknade tidigt en morgon, runt 04-05, och var kissnödig. Bredvid mig låg stickan jag förberett kvällen innan. Packat upp ur kartongen o lagt bredvid sängen... Gud, ska jag göra det nu eller? Hjärtat bankade o jag var så uppspelt o pirrig. Björn sov.
Tassade upp och kissade på stickan. Jag var inte ens nervös, bara väldigt.... förväntansfull.
Längsta minuterna i mitt liv. Stirrade på den. "Ej gravid".
Tomheten. Gråten i halsen. Väckte Björn, han höll om mig och sa "Det kommer älskling, vi får kanske ge det några månader".
Tänk om han sagt det jag vet idag, att det skulle ta nästan 3 år innan jag skulle föda mitt barn.
Idag kan jag skratta åt hur naiv jag var.
Det var samma visa varje månad. Negativa test och ägglossningsstickor till förbannelse. Ständig besvikelse. Vintern kom. Nånstans i bakhuvudet gnagde ändå en känsla att nåt var fel. Mensen kom ju aldrig men jag var inte gravid.
Tillslut hamnade vi under utredning på Sahlgrenska. Minns att det kändes så konstigt, jag som alltid hade kontroll på allt, kunde helt plötsligt inte styra över nånting.
Men jag hade rätt. Nånstans på vägen hade min ägglossning börjat utebli. Men nu skulle vi ju få hjälp, nu skulle jag äntligen bli gravid!
Det blev vår och tillslut sommar igen.
Otåligheten. Ville dom skulle "fixa" mig så jag blev gravid med en gång. Visade sig inte vara riktigt så enkelt...
Fick hormonstimulerande tabletter som dom ökade på i styrka varje månad. Helt utan resultat. Jag mådde bara dåligt utav dom men fortsatte. Fortfarande hoppfull.
Efter flera månader och dom gett mig maxdosen två ggr utan framgång samt spolat och röntgat mina äggledare, kände jag att det fick vara nog. Ställde oss i kö för IVF.
Då kom nästa bakslag, vi skulle få vänta i 8 månader. För mig var det en hel otänkbar evighet.
Orkade inte. Varför gjorde kroppen såhär mot mig?! Jag hade ju skött mig så bra med både mat och träning. Och nu skulle vi bli ett sånt där IVF-par. Såna folk tycker synd om..
Vi bestämde oss tillslut för att vända oss till Carlanderska, som är privat. Från första telefonsamtalet med dom kände jag mig återigen fylld av hopp.
Det var sprutor, det var äggplock och orolig väntan. Men det hade fungerat! Jag blev gravid på första försöket. Lyckan. Började må illa, spydde och kunde knappt ta mig ur soffan. Men det var ju något positivt, mådde man illa var ju allt bra.
Vi fick tid för ultraljud. Jag trotsade illamåendet och tröttheten och sminkade mig och klädde upp mig. Vi skulle ut och äta efteråt hade vi bestämt. Fira. Längtade efter att få min första ultraljudsbild att visa upp!
In i undersökningsrummet. Läkaren bekräftade att illamåendet var något positivt.
Så började hon titta på skärmen. Såg fundersam ut. Jag frågade oroligt om allt var bra. "Ja allt är bra, här är hjärtat" och vi såg en liten tickande prick. Lättnaden.
Vi skulle byta rum och kolla med en annan apparat, hon tyckte det var något som var oklart. Kanske var det två bebisar? Minns att jag o Björn tittade på varann, vadå TVÅ bebisar?!
Ut i väntrummet. Stampade otåligt med foten, herregud.... skulle vi få tvillingar?!!
In igen. Nu var hon, läkaren, tyst. Hon sa nåt om att hämta en annan läkare. Jag brydde mig inte, det var ju redan bekräftat att allt var bra. Dom ska säkert bara försäkra sig om att det är två tänkte jag.
Läkare nr två sitter även hon tyst. Ser hennes blick sökande på skärmen. Hennes kalla hand på mitt ben och rösten som säger "jag är ledsen, men jag kan inte hitta några hjärtslag".
Rummet som snurrar, paniken som börjar ta över i mitt bröst.
Stänger av. Känner avsky mot läkare nr 1, känner att hon lurat oss. Misstagit min puls för bebisens.
Klättrar ner från britsen och blir inledd i ett rum. Minns inte om jag gråter, är bara så tom.
Björn är tyst.
Får information om olika alternativ för att stöta ut fostret. Kan inte ta in. Var inte såhär det skulle bli! Vi skulle ju ut och äta. Mascaran rinner.
Spårvagnsresan hem var en mardröm. Kändes som alla visste, såg rakt igenom mig. Men jag stirrade bara tomt framför mig, kände mig som en robot.
Ramlade ihop som en hög på soffan hemma. Grät och skrek. Kunde inte sluta gråta.
Fick vänta två veckor på att opereras, fanns ingen plats tidigare. Kroppen fattade inte att det var över, jag fortsatte spy och vara som gravid.
Jag skrapades den 7 februari 2013.
Alla frågade när vi skulle försöka igen. "Vet inte" svarade jag. Fast jag visste precis. Men denna gången skulle vi göra det bara vi två. Jag berättade inte ens för mamma.
Så kom våren/sommaren och vi försökte igen. Blev återigen gravid. Jag åkte till Kalmar och satt hos frisören. Minns hur jag kände en molande värk i magen smyga sig på. Upp till mamma, in på toan. Blod.
Återigen paniken. Stängde in mig o ringde Björn, grät hysteriskt. Mamma förstod ingenting, vi hade ju inte sagt nånting.
Ringde Carlanderska, snyftade i telefonen. Blev lugnad av den underbara, fina sköterskan som skulle komma att trösta mig mååånga gånger framöver. Har glömt hennes namn, men är henne så evigt tacksam.
Det fanns fortfarande hopp sa hon. Och blodet stannade av. Jag bet ihop.
Kvällen innan min födelsedag var det som en bomb exploderade i min mage. Blodet forsade ur mig, stora svarta klumpar och jag kunde inte ligga, inte sitta, inte stå. Magen krampade.
Nu är det kört, det visste både jag och Björn. Satt på toaletten och blodet rann ur mig. Tårarna rann längs kinderna. Jag som skulle vara gravid i sommar! Nu hade allt skitit sig.
Kom in på kontroll dagen efter. Hela tiden ringde telefonen, folk ville gratulera. Kunde inte förmå mig att svara. Århundradets värsta födelsedag.
Dom kunde inte se varför jag blödde. Men det fanns fortfarande hopp. Jag kände mig trasig i själen. Kunde inte förmå mig att vara glad. Om det ska dö, kan det inte bara dö med en gång så jag får ett klart besked åtminstone. Så får vi väl försöka igen. Låter kanske hemskt men det var så jag kände.
Sådär höll det på... Dessa blödningsattacker med smärtor, in på kontroller. Ständig oro. Mådde illa och spydde flera ggr dagligen men såg inte längre det som ett gott tecken.
Tillslut, i v 14, slutade blödningarna bara. Men illamåendet fortsatte. Bebisens hjärta fortsatte slå. Och vi gick ut med graviditeten efter ett femte ultraljud.
Hade väldigt svårt att njuta av graviditeten, nästan varje dag trodde jag att bebisen var död. När han väl började sparka släppte ångesten lite. Sen tyckte jag inte han sparkade tillräckligt hårt, tillräckligt ofta.... osv. Sådär höll det på. Vissa dagar var såklart bättre än andra. Men jag var ständigt på min vakt.
Fram till fredagen den 7 februari då Alfred äntligen föddes. Exakt ett år, på dagen, efter jag skrapades för mitt missfall. Ödets ironi?
Vi fick nog en av jordklotets mest efterlängtade bebis tillslut iaf.
Vill med detta inlägg kanske ge lite hopp till dig som aldrig blir gravid. Och ge en liten tankeställare till alla som ständigt slänger ur sig frågan om det inte är "dags att skaffa barn snart?".
En fråga som kan svida som salt i öppet sår. En fråga jag själv brukade ställa. Men nu vet jag bättre.
